Vad är det nu frågan om när man i den ena produktionen efter den andra ser dåliga peruker, taffligt maskjobb. Nu senast i filmen Tinker, tailor, soldier, spy har man låtit David Fincher prydas av en illa klistrad panntyll (det tunna material som en peruk eller postisch tamburerats(tamburera=hårstråna knytes) på) som rynkar sig utmed hela hans panna. Hur störande är inte det? Pudersminket som täcker Gary Oldmans ansikte når bara fram till hårrötterna där det fastnat i en ljus fin kant. En annan av huvudrollerna har lösa tinningar. Dessa har klistrats en aning för långt fram så hans mask ser ut som en variant på maskerna i Apornas planet. I likhet med Kate Blanchetts peruk i Elizabeth, the golden age, som också hamnat för långt fram. Hennes peruk liknade mer en slags ryssmössa som som inte bara framhävde hennes öron men som gjorde hennes look betydligt mera UFO-lik än 1500-tals aktig.
Den svenska produktionen 1790 var en riktig rysare. Där hade man tagit sig in i SVTs låsta förråd av peruker och inte ens haft kunskap att frisera om dem innan de sattes på skådespelarnas huvud. Det såg verkligen för illa ut.
Så här går det när man nedmonterar en hel bransch och underskattar värdet av det arbetet. Kan tänka mig att det sparats flera kronor på att använda sig av olika team i olika länder vid inspelningen av Tinker, Tailor, soldier, spy och att maskörerna inte fått en chans att testa hur deras arbete framstått på filmduken. Nej bråttom bråttom. Det som förvånar mig är att en så duktig fotograf som Hoyte van Hoytema inte protesterat, och att Thomas Alfredson låtit det passera. Det verkar som att man hela tiden resonerar “-Det där är det ingen som ser.” Men tyvärr djävulen gömmer sig i detaljerna, och just när det gäller film så störs trovärdigheten.